Jag har sen i början av sjuan lidit av dåligt självförtroende. Det har varit för allt möjligt. För att jag är allmänt ful, att jag har några finnar, att mitt hår inte är fint osv. Det är såna där småsaker som förstör vardagen. Ibland kan jag må bra och ibland kan jag gråta för att jag tycker att jag inte är fin nog osv. Men varför hålla på såhär då? Varför ens utsätta mig själv för det? Varför inte må bra & vara glad hela tiden istället? för vem fan är nöjd med varenda lilla sak på sig själv? Jag har lärt mig, att jag kan bli omtyckt även om jag inte har de största brösten, den mest perfekta hyn, den slankaste kroppen, de finaste kläderna, det finaste håret and so on. Det handlar inte om att vara perfekt - för ingen är perfekt. Jag går framåt. Jag försöker sluta jämföra mig med allt och alla. För jag vet att jag har saker som inte andra har, saker som dom kanske är avundsjuka på. Jag ska vara glad för den jag är, för det kan vara så himla mycket värre. Ingen ska må dåligt för den man är, ingen ska vilja förändras, man är den man är och det är precis såhär man ska vara. Jag kan tycka om den jag är, både den personen jag är på utsidan men även på insidan för det är precis lika viktigt. Jag är inte där än, men jag är en bra bit på vägen och det känns så jävla gött. Det är så himla mycket lättare att ha en positiv inställning emot sig själv än en negativ! Be yourself, det kommer ni längst på det lovar jag! Låt inte era misstag eller ert förflutna förstöra det ni kan bli! Varje dag är en ny chans! Slösa inte bort fler dagar åt att inte tycka att du är bra nog, att du inte är fin nog för du duger PRECIS som du är!  :-)